folbertdownunder

Så startar då den långa resan mot målet,  Ayers Rock (eller Uluru som Aboriginerna kallar klippan). Anders hämtas upp vid ASC kl. 11.00 och så bär det iväg. Bilen är laddad med DVD`s, Pc & DS spel, godsaker, rejäla mackor o mycket dricka för att slippa stanna och äta. På vår högra sida har vi den långa bergskedjan Flinders Rangers ett bra tag. Vi kör igenom Port Augusta, ca 30 mil från Adelaide och den största staden att passera på vår bilresa. Denna dag ska vi endast köra 6o mil för att övernatta i den lilla hålan Glendambo, som vi når strax innan solnedgången.  Vi blir positivt överaskade av Glendambo, som faktiskt består av två bensinmackar och ett Motel med restaurang o pub. Hanna och Marita drar vinstlotten på restaurangen som beställer  klassiska fish and chips, som är både gott & väl tilltaget medan stackars Simon och Anders får vänta två timmar på seg oxe, men av hunger och rädsla av att få vänta i två timmar till på ny mat äter de upp de sega och torra biffarna utan att tillkalla kyparen.

 

 

Dag två, och upp tidigt för att starta den 100 mil långa resan mot slutmålet.  Nu är det riktig outback!! Så fort vi ser en bensinmack så fyller vi på med ny bensin.

 

 

Landskapet skiftar från små till större buskar och ibland Eucalyptusträd som antingen är gröna eller väldigt torra och svarta,  men alltid mer eller mindre röd sand. Vi passerar stora uttorkade saltsjöar , vidsträckta vyer och även berg och bergskedjor och det händer att vi möter en bil. Längs med vägen ser vi också döda känguruer och stora svarta kråkor som de  visst kallas, mumsande på kadaverna. De är lite otäcka!!

 

Vi tankar i Marla, och kör en bit in på Oodnadatta track,  en 622 km lång grusväg mellan Marla och Marre, som en gång i tiden var en aboriginisk handelsled. 150 km senare passerar vi in i Northern Territory – tut tut!!

 

 

Vi når Ayers Rock Resort strax innan solnedgången men hinner inte åka ut och fota klippan. Denna första natt bor vi i en budgetcabin i resorten, endast 1700 sek/natt vilket innebär ett spartanskt inrett rum med 2 våningssängar, kyl och frys, toalett o dusch. De har vett  att ta betalt här! På kvällen går vi på resortens billiga restaurang där man köper kött och grillar det själv och plockar tillbehör uttav buffé som ingår. Det var trevligt och vi bjöds på liveunderhållning av en gitarrspelande trubadur. Det blev tidig nattning då vi var trötta och behövde ladda inför morgondagens äventyr.

 

Så var det tidig lördag morgon och snabb frukost för att åka till klippblocken Olga´s -  Kata Tjuta för att gå en vandringsled där. Det var en härlig kall morgon med klar himmel och på vägen ut till Olga´s ser vi sju kameler som tittar nyfiket på oss. Vi tror inte det är sant!! Vi stannar bilen och kommenderar ut två sömniga barn för mindre populär fotografering.

 

Olga’s Valley of the Winds Walk är 7 km lång och beräknas ta ca 3 timmar. Vi har med oss vatten, som är väl behövligt i denna för oss plötsliga 30 graders  värme.  Leden går i en cirkel genom dalar, och förbi branta klyftor och utkiksplatser. Vi ser två känguruer hoppa omkring. Det är fängslande vackert. Aboriginerna kallar dessa mjukt rundade bergskupoler för Kata Tjuta som betyder många huvuden.

 

 

Trötta efter sista kilometernas vandring i sol utan skugga återvänder vi till Ayers Rock Resort för att intaga välbehövlig lunch och för att hämta nya krafter inför eftermiddagens bestigning av Uluru.  Ayers Rock Resort är påkostad och vackert anlagd med stora solsegel och jordfärgade byggnader som  smälter vackert in i ökenlandskapet. Tyvärr är det väldigt dyrt att turista här.

 

Uluru är 348 m hög, 3,6 km lång, 1,9 km bred, 9,4 km i omkrets och ligger 863 m över havet på en ökenlik högslätt. Två tredjedelar av formationerna är begravda under jord och beräknas gå så djupt som 6000 m.  Det är en mäktig syn mitt ute i det platta ökenlandskapet.  Uluru och Kata Tjuta ingår båda i Uluru Kata Tjuta Nationalpark, som är upptagen på Unescos världsarvslista.

 

 

Vi beundrar klippan en stund innan vi påbörjar klättringen. Bänkarna  nedanför klippan är fullsatta med turister som spanar upp. Många går även vandringsleden runt. Marita och Hanna är lite tveksamma över denna kommande aktivitet men börjar iallafall klättringen för att eventuellt  avbryta om det blir för tufft. De första 50 meterna är fri klättring och därefter finns en grov kätting att hålla sig i. Det är en fysiskt ansträngande klättring och vi vilar ibland efter vägen upp och passar på att beundra utsikten. De 1600 m upp till toppen är jobbigare och längre än vad vi först trodde. Wow det här var häftigt! Vilka vyer! Det är en mäktig känsla att ha nått toppen och känna ökenvinden i ansiktet och blicka ut över den oändliga Outbacken!

 

 

Vägen ner var inte helt lätt heller och väl nere känner vi oss ganska slutkörda och våra ben och fötter värker.  Då är det dags att dra vidare för att få bra platser för att fota klippan vid solnedgången. Nu sitter det fint med en kyld  Coopers Pale/Solo med tilltugg. Det är otroligt vilka färgskiftningar klippan får av solens strålar.

 

 

Denna natt bor vi i en stuga på campingen och den är hälften så dyr och mycket finare än gårdagens. Campingen ser väldigt trevlig ut och det finns flera gasolgrillar för BBQ men ikväll är vi så trötta så det får bli hämtpizza .

 

 

Tidig morgon igen för nu ska vi fota soluppgången! På vägen ut till klippan ser vi att himlen är ganska mörk och det börjar regna lite. Vi tror inte det är sant!  Once in a lifetime, we are here and it´s raining! Vi lugnar ner oss lite då det bara kommer några droppar men tyvärr är det molnigt men vi får trots allt en del bra bilder. När vi står där och beundrar klippan springer en dingos förbi en bit framför oss. När vi har fotat färdigt åker vi tillbaka till resorten för att inhandla lite souvenirer och posta våra vykort.  Efter att ha imundigat kaffe och jättegod glass påbörjar vi vår långa bilfärd hemåt.

 

 

Mot Coopers Pedy, opalgrävarstaden, för övernattning i Desert View Motel Underground Apartments. Vad ska vi säga om denna stad? Vi tycker den påminner om Sälen på något vis, fast istället för  all snö och snöhögar är det  sand och sandhögar här. Det känns som lite Vilda västern , inga asfalterade gator och lite gatubelysning.  80 procent av stadens 4000 invånare bor under jord för att klara av sommartemperaturer på upp till 50 grader. Till och med kyrkor och hotell har byggts under jord. På vissa ställen är det bara tv-antenner och ventilationsrör som avslöjar att någon lever under ens fötter. Vi tar oss ut på kvällen för att äta en bit mat och stöter på dingos springande på gatan. Vi ser en grekiskt restaurang , Tom och Mary´s Taverna, och utanför står två äldre greker som vänligt undrar om vi har bokat bord då det alltid är fullbokat på denna restaurangen. Det har vi ju inte men en fullbokad restaurang är alltid ett gott tecken så  vi tittar in ändå och har  sån tur att det blir ett bord ledigt då det  är ett par som precis ska gå. Tsatziki, Souvlaki, vitlöksbröd mm och vin från Penfold´s i Barossa Valley– yummi, yummi!!!

 

Måndag morgon, som blev lite skön sovmorgon för oss! Innan vi åker hem passar vi på att kika in i en juvelbutik. Vi inhandlar ett opalsmycke åt Hanna och Simon får en boomerang. Alla är nöjda och vi lämnar opalgrävarstaden och drar vidare mot Adelaide. På vägen hem har vi blandat väder, från solsken till kraftiga regnskurar. Bilkörningen flyter på bra och vi anländer Adelaide vid 19-tiden. Det här äventyret är vi glada att vi gav oss ut på och det kommer att bli ett minne för livet!

 

Vi hade hört ryktas att man sett valar i semesterorten Victor Harbour, 10 mil söder om Adelaide. Det lät intressant så vi åkte dit en söndag. Vi hade vackert väder, lite blåsigt men klarblå himmel och soligt.


Typiska valskådare




Valar i sikte

Valarna var en bit ut och det var svårt att fånga ögonblicket på bild. Det var en härlig känsla att se dessa, för oss nordbor exotiska djur i dess naturliga miljö. När vi var där hade vi turen att det var två stycken inne och lekte så det var en hel del "snurrande" i vattnet.


Hanna med södra oceanen rullande in i bakgrunden!